<

Fru Mattheos sista rader

Sista raderna från mig i denna blogg, har bett herr Mattheos skriva ett sista inlägg han med så får se om det kommer ett från honom också.

 

Det är nu man ska skriva något smart, något som verkligen är jag, något som jag vill att alla ska veta. Men vad är det? Vi får se vart jag landar i slutet av inlägget. Får en känsla av att jag inte landar någonstans.

 

Ibland har jag väldigt svårt att förstå att jag nu som 25 åring har allt jag drömt om – en fantastisk underbar man och vår fantastiska son.  Att jag iklätt mig två nya roller, jag är inte bara Rebecca längre, jag är även fru och mamma. Det är två roller jag verkligen älskar att ikläda. Varje dag njuter jag att vara mamma och fru jag älskar mina grabbar så mycket och njuter varje dag med dom. För tillfället är jag nog bättre mamma än just fru… Jag har en son som är en kopia av sin far och hade jag inte fött honom hade jag tvekat på om han var min ;) Men okej, några saker som jag vill ha sagt innan jag tackar för mig i bloggen.

 

  • Lyssna inte på alla som säger hur det är att ha barn! Niko har sagt det hela tiden till mig och nu när man väl har barn så förstår jag hur han menar. Alla barn är olika! Folk sa åt oss att vi skulle vara beredda på vakna nätter, skrikande barn, konstant sömnbrist osv. Hittills (ta i trä) har vi inte haft en endaste vaken natt, han har inte skrikit en endaste natt, han sover nu från ca 19.30-9.00 och vaknar 2-3 ggr under natten för mat. Jag får sova, jag sover betydligt mer än när jag var gravid. Sen är jag ju väldigt lat och orkar inte lyfta tillbaka Levis i sängen när han vaknat första gången så då får han sova kvar i sängen.  Det kan gå ett par dagar ibland utan att Levis gråter något.  Så näe, lyssna inte på allt folk säger!
  • Under graviditeten och sen när barnet väl kommer märker man vem som är ens vänner. Jag har väldigt många vänner som slutat höra av sig – som bara försvann. Vet inte om dom tänker att jag inte har tid att ses men är det nån gång jag har tid så är det ju nu när jag är mammaledig än när jag jobbar. Har även i princip slutat höra av mig till folk då det känns som att jag är den som hör av mig, dom jag vill prata med och som jag vet vill prata med pratar jag med helt enkelt!
  • Att amma har aldrig varit ett problem för mig – det satte igång direkt. En väldigt tuttfixerad grabb har jag också. Trots att jag där i början när det skulle ätas konstant nästan längtade tills det var dags att sluta amma känner jag lite småångest över att jag snart ska sluta med det. Ja jag vet, det är inget som säger att jag måste sluta men jag känner nåt obehag över att sitta och amma dom när dom verkligen börjar bli stora. Men det är ju så mysigt när han ligger i min famn, tittar upp på mig med hans fantastiska bruna ögon och man ser att han är så lugn och trygg.  Jag tror jag kommer sakna dom stunderna väldigt mycket och får väl njuta extra mycket av dom nu. Vet dock inte vem som kommer ha svårast att sluta med amningen, jag eller Levis…
  • Det är mycket lättare att ha barn än vad jag trodde – eller ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig på rätt sätt. Jag var ju faktiskt förberedd på en skrikandes konstant vaken och gnällig bebis, för det var ju så alla sa.  Men nu står jag här med en superglad, framåt och tidig bebis.  Sen start var han stark i nacken och nu sitter han helt själv, gasar runt i gåstolen, kan gå när man håller honom i handen, pratar mest hela tiden (pappa är favoritordet!) och är helt enkel helt fantastisk. Varje dag är ett nytt äventyr när man upptäcker något nytt han kan. Jag trodde ju till exempel aldrig att man skull bli glad när han lärt sig välta julgranen, öppna lådorna i köket, kasta runt handdukar, välta stolar som han sätter fast på gåstolen och gasar iväg eller spotta ner mat till katten för att han vill ha… Men jo, alla dom sakerna är helt fantastiska och när han gjort nåt bus och tittar på en med bus i ögonen och skrattar då kan man inte göra något annat än att le åt honom.

Ja det är nog så mycket mer jag skulle kunna skriva men jag känner att jag nöjer mig där.  Jag trodde inte man kunde vara så lycklig som jag är, jag vet att alla säger att man har den mest fantastiska mannen och barnet. Men i mitt fall stämmer det… Jag har den mest fantastiska make man kan tänka sig, den mest fantastiska sonen, den mest fantastiska storfamilj (min och Nikos familj) man kan tänka sig. Ja jag är lycklig gott folk! Tack till alla er som följt mig under året, det har varit så kul att läsa allas kommentarer! Tack tack tack!

 

Just ja, när detta skrivs så är Levis en 6 månader och 1 vecka gammal kille på 71,5 cm och 9,2 kg! 


 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Varför sluta amma när du verkar väldigt vemodig till det hela? vad gör det att amma över 6 mån? Det är ju enabart BRA för barnet! Bröstmjölk är det allra bästa man kan ha när dom är sjuka.. !

2013-01-04 @ 15:34:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback