Den efterlängtade förlossningsberättelsen ska nu komma, från min sida - alltså mammans! Nyblivna pappan sitter och skriver hans historia från hans sida och det inlägget (om vi nu gjort rätt) finns under mitt - så missa inte det! Det lär bli ett långt inlägg men det får ni ta :)

 

Ja dagen D, den 14 juni! Det konstiga var att ingen av oss var nervös - vi hade ändå inställningen att inget kommer att ske den dagen, att vi kommer få åka hem pga tidsbrist på förlossningen. Det enda jag var "nervös" för var undersökningen när de skulle kolla om jag var mogen eller ej. Att ligga där och bresa ut mig samtidigt som nån ärr och gräver är väl inget jag tycker känns särskilt lockande. 8.30 så var vi på plats på Ackis och fick gå in i ett rum där CTG skulle tas i 10 minuter. 10 minuter gick och blev tillsist väldigt många mer minuter - det skulle dyka upp någon bock på skärmen men det gjorde det aldrig. Levis låg ju och sov i magen och ville inte vakna! Men dom nöjde sig ändå med resultatet och tog mitt blodtryck, 145/110! Jag har alltid haft jättebra blodtryck och blev lite chockad när hon sa det - men det följde med orden "så ni blir nog garanterat igångsatta idag". SHIT! Det kommer hända! Vi skulle in till en läkare på kontroll och det var en manlig läkare, det var inget jag ville ha men fick känslan av att man inte kan styra över läkare. Jag tror man såg på mig hur obekväm jag var och jag stenglodde på Niko när jag skulle kontrolleras. Det var ingen härlig upplevelse och han kunde konstatera att jag inte var mogen och att han inte ens fick tag i min livmoderstapp! Vi blev nerskickade till förlossningen för ytterligare en kontroll.

 

Vid förlossningen så  blev vi mötta av en virrig sommarvikarie, som visserligen var trevlig och rolig men lite väl virrig. Efter att ha bett om mitt personnr och mitt leg tre ggr så skrev hon tillsist upp det! Vi blev invisade i ett rum och fick träffa en annan barnmorska som skulle hämta en läkare för kontroll och för att se hur jag skulle sättas igång. Denna gång var det en kvinnlig läkare vilket gjorde att det inte blev lika obekvämt och denna gång visste jag ju hur det kändes. Hon konstaterade att jag inte var mogen men att dom ändå kunde börja med en ballong (en kateter som förs in och så sprutas koksalt in i den). Ungefär vid 11 så sattes ballongen på plats och skulle dras i ungefär varje halvtimme-timme tills den trillade ut och då skulle man vara öppen 3 cm. Ungefär 4 timmar brukade det ta sa hon. Jag gick på toa och barnmorskan sa att det kan kännas som att den ramlar ut men det gör den inte. Näe visst va. Plopp sa det så var den ute! Niko fick ringa på barnmorskan som blev chockad över hur snabbt det gick, hade den kanske inne i 30 minuter. Det var då dags för att sticka hål på hinnan så att vattnet gick och sätta igång med värkstimulerande dropp.

 

Det gick fort tills värkarna började komma och de blev starkare och starkare och blev svårare att kontrollera. I normala fall så hinner ju kroppen anpassa sig men det hann den inte nu. Jag började starkt fundera på epidural - fast att jag bestämt INTE skulle ha det! Jag fixade det inte kände jag. Vi testade lustgas först men jag mådde bara illa av den och blev yr - delvis för att jag inte ätit nåt och sen var det nog kanske för starkt. Nu börjar allt bli väldigt suddigt för mig och mycket har jag fått fråga Niko eller fått återberättat. Epidural skulle sättas in och dom ringde efter narkosläkaren. Jag minns hur dom sa vad jag skulle göra, jag minns att narkosläkaren kom och presenterade sig - vad han hette vet jag inte alls och hur han såg ut har jag ingen aning om. Vid 15.30 så fick jag epiduralen. Jag låg och var helt väck! Det var helt fantastiskt när det började värka och jag kände hur jag kunde slappna av och möta värkarna på ett annat sätt. I 20 minuter hann jag väl ha full effekt av epiduralen tills jag var tvungen att gå på toa. Toaletten blev min grej, ballongen åkte ur där och denna gång så började det göra ont mellan benen. Barnmorskan funderade väl på om nåt blivit fel med epiduralen eller något men vi skulle avvakta. Sen blev trycket värre och värre och värre. Jag fick nästan panik och visste inte vad jag skulle göra och skrek till Niko att trycka på knappen! In kom dom och sa att jag skulle kontrolleras. Jahapp, jag var öppen 10 cm! Från 3 cm - 10 cm på ca 45 minuter. Nu var det dags för det riktiga - Levis skulle ut!

 

Jag fick testa olika förlossnignsställningar, jag använde lustgas som en galning. Jag skrek, jag trodde jag skulle börja gråta, jag kramade Nikos hand. Hela tiden kände jag både Nikos och barnmorskornas stöd som sa hur duktig jag var - men jag kände mig inte duktig! Här trodde jag att jag skulle klara mig utan epidural och här låg jag och skrek och nästan grät av smärta MED epidural. Men det konstigaste var ju att kroppen visste vad den skulle göra! Jag skulle ha dragkamp med barnmorskorna men jag var för stark och drog nästan omkull dom. Sen kom orden "I nästa värk så kommer han". Då fick jag nästan lite småpanik och började halvt gråta, värken kom och ut kom en liten pojke. Innan jag fick upp honom på bröstet så tog dom ett blodprov från navelsträngen (hade gått med i en studie och sagt att dom fick ta de proverna). När han grät första ggn så började jag gråta. Lilla lillkillen som vägrat komma ut låg nu och väntade på att få komma upp till mig. Det var det mest fantastiska jag varit med om när han kom till mig - lyckan var total. Där var jag med min underbara fantastiska man och vår son - vår son! Det är svårt att förklara hur det kändes och hur känslan var. Alla smärtor var som bortblåsta och jag kände bara ett enormt lyckorus. Niko klippte navelsträngen, han vägdes och mättes och vi fick fika att fira med. Vi ringde hem till våra föräldrar och sa att han nu var här! Namn kunde jag inte komma fram till utan hans namn fick han dan efter. Efter att ha legat och kollat på honom en hel natt så kände jag att det var en liten Levis som var i min famn, en Levis T Mattheos. 

 

Efter förlossningen skulle vi upp på BB men den historian kan vi ta en annan dag :) När jag skriver detta så blir jag alldeles tårögd och kan inte riktigt förstå att han är vår, att det inte är något vi ska lämna tillbaka. Jag säger det som alla mammor säger - detta kan jag absolut göra igen! Belöningen man får är värd all smärta i världen!