Vill bara snabbt tillägga här att Levis kommer få uppleva sitt första OS nu, vilket givetvis är fantastiskt och alldeles, alldeles underbart för att citera disney..? Vi kommer likt den första fotbollsmatchen tillsammans (VM, Sverige-England) sitta och njuta av sportvärldens snabbaste, starkaste och spänstigaste atleter och försöka stödja den bästa av de bästa med de egenskaperna. Levis håller givetvis på Jamaica och Bolt i första hand, bilder på de kommer att dyka upp här om de inte redan har visats. Så, det kommer ju bli fantastiskt.

 

Det jag tänkte komma till, och upplysa er alla om som inte visste det är att detta Olympiska mästerskap som hålls i London är det trettionde. Kom på det häromdan och ville kontrollera mina OS kunskaper och googlade det. Första länken var givetvis Wikipedia och där fann jag det jag sökte. I år är det XXX Olympiska spelen. Förutom att det är oerhört komiskt är det också enda gången i världshistorien som det kommer vara det. Ta vara på det och njut av att många av oss varit med om 11.11.11, 10. 10. 10, och kommer vara med om 12.12.12 och även XXX i olympiska spel. Det är en tid av historia vi lever i. Finns en massa andra datum och bla bla bla som jag inte nämnt, men ni förstår själva grejen, det är fantastiskt.

 

Bänka er framför tv:n nu, 22.00 invigs ett historiskt ögonblick

 

Touch And Go

//Blivande historialäraren Saint Nikolaus

Här kommer ett litet tips till alla er som tycker att ni spenderar för lite tid med eran vakna bejbis. Jag har en fantastisk fru som tydligen anser att Levis sover för mycket, så hon har utvecklat en otrolig metod för att väcka honom.

 

Börja med småförsök som att hicka väldigt högt när du håller honom. Det borde åtmindstonde ta barnet ur djupsömnen. Om han nu inte öppnar ögonen så var inte orolig. Smäll gärna igen dörrarna hårt, tappa omedvetet tunga och metalliska föremål i backen så de låter ljudligt och ibland kanske långvarigt. Hjälper det fortfarande inte får ni hemskt gärna upprepa dessa saker flera gånger. Det absolut bästa tipset är att glöm gärna bort att ni har ett litet barn, då gör ni dessa saker omedvetet och kan väcka ungen med gott samvete. Om ni följer tipset garanterar jag en vaken, smått livrädd och nervös liten krabat.

 

Sen så ska jag väl vara den första som bryter isen här. Om ni tittar på bilderna från förra inlägget, blir ni inte lite smått sugna på att se Shrek? Alltså, Levis är otroligt söt och vacker, men vissa gånger får man känslan av att slå på någon av Shrek filmern... Vet inte varför.. Kanske är det öronen..?

 

Touch And Go

//Saint Nikolaus

Jag ber om ursäkt. Bloggen har fått ligga på is nu under vår semester! Jag ska ta upp det igen nån dag - men nu njuter jag mest av Levis. Älskade lilla pojken som idag är 6 veckor och firar det med att passera 6kg gränsen! 6060g (+650g på 1½vecka!!) och 59,2 cm lång. Han växer för varje dag och det gör även min kärlek för det lilla livet! Han har börjar skratta som bara den, mest åt pappa Niko när han busar med honom! Vi gjorde även hans hand- och fotavtryck idag :) Bjuder på lite bilder från idag :) Bilden när han ligger på mage och lyfter huvudet är från idag! Första ggn vi la han på mage och han chockade sin mamma och pappa med att lyfta högt högt. Vilken kille vi har!

 

 

 

Som Rebecca ska jag också gnälla lite över våran dåliga uppdatering. På resande fot blir det lätt att man prioriterar bort datatid och mobiluppdateringar har ni märkt hör till en av mina svagare sidor. Så, där kom ursäkten så kan vi gå vidare till viktigare saker.

 

Först ska jag börja att säga att det var en helt fantastisk resa till Piteå. Fick träffa många fina vänner, Clas, Jonas, Danne, Cissi, Arvid, Hanna, Micke, och en hel drös fler samt nya bekanskaper på ett dop. Nästintill hela tjocka släkten fick en chans att säga hej och krama LillLevis. Även min fina släkt på min fars sida fick skypa lite och öva honom på grekiskan. Och sen min mor och far och bror som var till stor hjälp, inte bara med ungen men också så att jag och Rebecca fick lite kvalitetstid. Najs.

 

Så, under den tid nu som gått utan uppdateringar har jag funderat mycket på vad jag vill trycka ut i den stora världen av pixlar. Då det mesta är självklart, jag är lycklig, jag mår bra, det är fantastiskt och så vidare känner jag att jag vill skriva om något annat. Men sen när jag funderar på det inser jag att egentligen händer inte så mycket eftersom allt är helt perfekt med honom. Ni som sett Solsidan kommer kanske ihåg ett avsnitt från när dom är på ultraljud och det enda Felix Herngren hör är "Han är helt perfekt, världens finaste o.s.v". Det är min verklighet nu då han sover på nätterna, knappt skriker, växer fort och starkt, är tidig med det mesta och det finns inget alls att klaga på. Det enda, och det här är verkligen en true story bro, det är att det är lite jobbigt att säga de här sakerna till folk. Man skäms nästan lite... Det är snarare normalt att det är något som är lite galet som gör det lite jobbigt eller kämpigt, men vi kan bara säga att allt bara är bra. Man måste dock gardera sig varje gång så att folk inte misstolkar heller, vi vet att det kan ändras när som helst, och därför njuter vi nu. Men för tillfället är det bara bra.

 

En sak däremot som jag funnit lite lustigt och som jag inte kommer undan är alla klyschor. "Men oj, spydde han ner dig? Det är bara bra", "Hör du vad han kan, men att han skiter ner sig i din famn det är bara för att han känner sig trygg", "Titta vad duktig han är" (till allt han gör, blundar, tittar, vrider huvvet, håller upp huvvet o.s.v), "Hörde du, han sa Pappa", samt alla skratt vid alla tillfällen han ens piper, fiser, rapar, spyr, sover, ler, skallar en haka, slår sig själv i ansiktet med mera.

Jag trodde inte jag skulle bli en sån far, men jag gillar det på något sätt. Det hör till och går inte att förhindra. Det mest intressanta är dock att jag och Rebecca har sagt och gjort dessa saker hundratals gånger, men likväl när vi är ensamma hemma fortsätter samma klyschor gång efter gång trots att vi slitit ut de till oändlighet.

Ja, jag tyckte det var ganska lustigt.

 

Jag ska inte lova att jag ska uppdatera snabbare nästa gång. Vi blir bortresta ca en vecka från imorgon till Levis mormor och morfar så jag lär nog inte uppdatera alls förrän efter. Men man vet aldrig... Men troligtvis inte..

 

Hejs

 

Touch And Go

//Saint Nikolaus

Idag blir vår älskade Levis en månad gammal, förstår inte att tiden går så fort. Han har redan hunnit växa ur en storlek i bodysar, i byxor kan han fortfarande ha 50. Han växer både på längden och blir tyngde. Han blir mer och mer fantastisk för varje dag och jag är så lycklig! Jag har världen mest fantastiska son och världens mest underbara man. Är det ens tillåtet att vara såhär lycklig? Vi firar hans månadsdag med grillning!

 

På en månad har det inte bara hänt mycket med Levis utan med mig också. De sista två veckorna av graviditeten så fick jag massa bristningar och nu tänkte jag visa er före och efterbild på magen! Ni som inte vill se en tigerrandig degmage, blunda!

 

 

 

 

Egentligen så trodde jag väl att jag skulle se värre ut än vad jag gör och i sinom tid så kommer det bli ännu bättre. Men jag orkar inte bry mig. Degen visar på att jag är en stolt mor till min son. 12 kg har jag hittils tappat och har lika mycket kvar för att nå inskrivningsvikten. Kilona kommer försvinna när dom vill försvinna, degen likaså. Bristningarna får jag nog leva med men det kan jag också ta! Så folk, detta är hur verkligheten ser ut :P

Igår kväll/natt och idag har jag haft världens snällaste bebis. Efter att jag igår skrev att han inte är intresserad av att sova har han typ inte gjort något annat. Han somnade ca 22.30 i min famn igår, när det var dags att sova bytte jag blöja utan att han vaknade. Vid 3 väckte han mig och ville ha mat! Sen idag har han sovit och varit vaken men varit på toppenhumör. Det har lett till att jag hunnit med så mycket! Jag hann tvätta innan Niko åkte till jobbet, medan Niko jobbade drog jag på mig bärselen och gick till ICA, sen har jag diskat, vikt tvätt, renbäddat, städat lite, rensat garderoben (bort med gravidkläder), packat, gjort kort och ätit! När Niko kom hem så kunde jag tillochmed få mig en välförtjänt dusch och vi hann även slå in Isaks doppresent. En väldigt väldigt produktiv dag! Förut vaknade han, myste lite med Niko och sedan fick han mat och ligger nu och halvsover i min famn. Hoppas att detta fortsätter imorgon då vi ska bila 80 mil uppåt i Sverige till Piteå...

 

Levis blir verkligen roligare och roligare för varje dag, han tittar med nyfiket på saker och ting, för fantastiska miner och är bara så gosig! Just nu ligger han och ler i sömnen och klappar mig samtidigt, underbara lilla barn! Jag är så lycklig så jag kan tro att jag drömmer!

 

Denna fina bild pryder just nu min dator :)

 

Jaha... Och nu då?

 

Levis blir idag 2 veckor gammal/ung. Tiden har gått riktigt fort, främst kanske för att jag varit ledig och kommit in i slörutiner där jag i princip inte gör något alls. Vi har haft besök från mor och farföräldrar, farbror och moster under tiden, vilket såklart har gjort dagarna mer intressanta och kanske snabbat på tiden lite. Nu har jag påbörjat min intensiva jobbperiod på 8 dagars arbete, det är ungefär det jag kommer jobba i sommar innan jag går på mina vanliga helger under terminen. Jag har givetvis jobbat innan han kom och en helg här eller där, men sommaren bara sprang förbi, allt detta på grund av att han kom 2 veckor senare än tänkt/beräknat.

 

Så då är det det här med att vara förälder. Alla vill såklart höra att det är fantastiskt, underbart, det bästa som hänt och hela den faderullan. Saken är att det är klart det är det. De stunder som han ligger nyfiket och stirrar en rakt i ögonen inser man vilket mirakel det är, de 10 minuter åt gången han faktiskt gör det innan han inser att man inte är så jäkla intressant utan att det faktiskt finns roligare saker att titta på. Men stor del av tiden, och det här är enbart från min sida, är det inte så jäkla mycket som händer...

 

Han är för det mesta tyst, sover och äter, han gör sina behov så ibland är det lite action med blöjbyten och det kan spetsas till med att han faktiskt kissar precis då man tar av blöjan och det blir en skrattkaskad likt många dåliga komedier. Sen väntar man på nästa gång det blir något liknande. Jag har på allvar inte ändrat mina rutiner i princip någonting. Jo, en sak, jag somnar "direkt" jag lägger mig. De som känner mig vet att jag kan ha stora svårigheter att somna på nätterna (jag sover alltid som en gud när jag somnar) men nu har jag börjat kunna somna ganska fort, vilket också leder till att jag är piggare och vaknar tidigare. MEN detta betyder inte klockan 6 på morgonen, jag sover till mellan 10-12 varje dag. Inte helt fy skam.

 

Och då jag väl försöker mig på att hotta upp tillvaron med Levis och hänga lite med han är det inte sällan han börjar grina illa och säga ifrån. Det är här det är lite trist att vara "partnern" i förhållandet. Vi vet att det i 19 av 20 fall fungerar med att han får lite mat, så det finns ingen anledning för mig att bära runt på ett skrikande barn utan jag kastar lätt över honom till Rebecca så blir han tyst. Så att känna sig hjälpsam och viktig för Levis, det är svårt...

 

Givetvis kommer mycket ändras och jag vet varför situationen är som den är, men att jag känner mig mer som en service-robot åt Rebecca istället för en pappa just nu förvånar mig en aning. Jag får njuta av de fantastiska 10 minuters perioderna jag får här innan jag försvinner iväg på nästa jobbpass.

 

Touch And Go

Saint Nikolaus

 

 

 

Idag var en stor dag, min första dag ensam med Levis! Långdag dessutom - 12-21.30! Det har faktiskt gått bra men det tar nog ett tag att komma in i rutiner - hur man ska hinna äta, gå på toa osv. Men jag är ändå nöjd över dagen och jag har tillochmed hunnit diska! Självklart myst en massa med lillgrabben också. Jag är ändå nöjd med dagen måste jag säga!

 

Dagen började rätt så kul. Jag brukar inte orka svara när det är 08 nummer som ringer men idag gjorde jag det! Det var en kvinna från Expressen. Vad fan vill expressen mig tänkte jag. Så fortsätter hon med att hon har hittat min blogg efter att ha googlat runt lite - vilket gjorde att jag ännu mer undrade vad hon ville mig. Hon fortsatte med att säga att dom gjorde en artikelserie om husdjur och sjukdomar och gravida och hade då hittat min blogg då jag har katter. Tyvärr fick jag ju göra henne besviken iom att jag inte är gravid längre och det var just gravida hon sökte. Var skönt att kunna skylla på att jag inte var gravid längre än att hitta på nån vit lögn om varför jag inte ville ställa upp. Men ändå, lite coolt var det ändå att hon hade hittat min lilla blogg. Blev inga 15 minutes of fame här för mig inte. Så ni gravid med husdjur se upp, hon kanske ringer er också ;)

Internet har legat nere här hemma ett bra tag och därför har jag inte kunnat uppdatera något. Nu är det äntligen igång och jag kan skriva några rader.

 

Det är sjukt vad tiden går fort! Lillen är redan 12 dagar, det känns dock som att han alltid varit hos oss. Hur var det innan? Det är så mysigt att vakna om nätterna av att han ligger och "pratar" i sängen och spanar runt - ännu mer mysigt är det när man märker att han ligger och tittar på en och ler lite smått. Vi är fortfarande bortskämda med att ha en grabb som sover och äter som han ska. Vi sover om nätterna och har det mysigt om dagarna!

 

Igår var det första besöker på BVC och skrutten växer som han ska! Födelsevikten var 3770g, efter 5 dagar 3760g och nu efter 11 dagar 4150g! På 6 dagar har han gått upp 390g! Det är ju hur mycket som helst - men det är väldigt skönt att han växer som han ska :) Ska dit på tisdag igen får se hur det ser ut då :)

 

Snart ska vi iväg på semester med grabben och han ska först få träffa hans norrländska släkt och sen hans småländska :) Sen har vi en mysvecka när niko är ledig här i uppsala :)

 

Nu vaknade lillskrutten, ska ta hand om honom och sen fixa käk :) Förhoppningsvis kan jag uppdatera bättre nu när internet förhoppningsvis fungerar!

För en vecka sen upplevde jag den värsta smärtan någonsin.

 

 

För en vecka sen var jag inte så charmig...

 

 

För en vecka sen upplevde jag det största lyckoruset någonsin...

 

 

För en vecka sen föddes världens finaste och mest fantastiska Levis! Jag är stolt upp över öronen över att vara hans mamma <3

 

 

Glömde skriva om gårdagens läkarbesök. Det gick jättebra! Han var så duktig! Han hörde bra, han såg fortfarande fin ut och dom fick bevis på att han kissade då han kissade ner ett halvt rum :) Var nyfiken på vikten eftersom jag vet att det är vanligt att de tappar vikt i början - 10 gram hade lillkillen tappat! 10 gram är ju ingenting så nu väger han 3760 gram :) En väldigt stolt mamma har vi här :)

 

Han somnade så gott i bilen så vi beslutade oss att ta en snabbtur till mitt jobb och säga hej innan alla går på semester. Han blev godkänd av både barn och vuxna :) Vi svängde förbi min kusin och kusinbarn så nu har Levis fått träffa sin syssling Alwa för första gången. Fick fin present i form utav ett par byxor och body att växa i :) Vi gick även en premiärtur med barnvagnen en liten kortis. Först gillade han den inte men sen så gick det bara fin fint. Jag slog även rekord i att gå. Har inte gått så långt på flera flera månader och då gick vi ändå inte långt.

 

Idag var det finfint väder och en promenad skulle tas igen - nu för att köpa nappar. Han är väldigt snuttig av sig och napp fick vi börja med tidigt eftersom att han inte kan ligga vid bröstet dygnet runt. Det blev en promenad på två timmar! Det var skönt att veta att jag kan gå så långt nu men jag ska ta det lite lungt ändå, det var ju ändå snart en vecka sen jag födde och helt återställd är jag ju inte ännu.

 

Oscar och Karin var på besök här för ett tag sen - dom ville träffa Levis. Vi fick även där fin presenter i form utav en napphållare och en ursöt outfit. Det är som grodoutfiten (se några tidigare inlägg) fast med hippo och så är det shorts ist för byxor. Kommer passa perfekt :) Nu har lillen somnat i min famn och det är snart läggdags på riktigt.

 

Som hejdå bjuder på en Levis som gör någon speciell min - men ändå så är han så söt :) Jag är så lycklig!

 

Den efterlängtade förlossningsberättelsen ska nu komma, från min sida - alltså mammans! Nyblivna pappan sitter och skriver hans historia från hans sida och det inlägget (om vi nu gjort rätt) finns under mitt - så missa inte det! Det lär bli ett långt inlägg men det får ni ta :)

 

Ja dagen D, den 14 juni! Det konstiga var att ingen av oss var nervös - vi hade ändå inställningen att inget kommer att ske den dagen, att vi kommer få åka hem pga tidsbrist på förlossningen. Det enda jag var "nervös" för var undersökningen när de skulle kolla om jag var mogen eller ej. Att ligga där och bresa ut mig samtidigt som nån ärr och gräver är väl inget jag tycker känns särskilt lockande. 8.30 så var vi på plats på Ackis och fick gå in i ett rum där CTG skulle tas i 10 minuter. 10 minuter gick och blev tillsist väldigt många mer minuter - det skulle dyka upp någon bock på skärmen men det gjorde det aldrig. Levis låg ju och sov i magen och ville inte vakna! Men dom nöjde sig ändå med resultatet och tog mitt blodtryck, 145/110! Jag har alltid haft jättebra blodtryck och blev lite chockad när hon sa det - men det följde med orden "så ni blir nog garanterat igångsatta idag". SHIT! Det kommer hända! Vi skulle in till en läkare på kontroll och det var en manlig läkare, det var inget jag ville ha men fick känslan av att man inte kan styra över läkare. Jag tror man såg på mig hur obekväm jag var och jag stenglodde på Niko när jag skulle kontrolleras. Det var ingen härlig upplevelse och han kunde konstatera att jag inte var mogen och att han inte ens fick tag i min livmoderstapp! Vi blev nerskickade till förlossningen för ytterligare en kontroll.

 

Vid förlossningen så  blev vi mötta av en virrig sommarvikarie, som visserligen var trevlig och rolig men lite väl virrig. Efter att ha bett om mitt personnr och mitt leg tre ggr så skrev hon tillsist upp det! Vi blev invisade i ett rum och fick träffa en annan barnmorska som skulle hämta en läkare för kontroll och för att se hur jag skulle sättas igång. Denna gång var det en kvinnlig läkare vilket gjorde att det inte blev lika obekvämt och denna gång visste jag ju hur det kändes. Hon konstaterade att jag inte var mogen men att dom ändå kunde börja med en ballong (en kateter som förs in och så sprutas koksalt in i den). Ungefär vid 11 så sattes ballongen på plats och skulle dras i ungefär varje halvtimme-timme tills den trillade ut och då skulle man vara öppen 3 cm. Ungefär 4 timmar brukade det ta sa hon. Jag gick på toa och barnmorskan sa att det kan kännas som att den ramlar ut men det gör den inte. Näe visst va. Plopp sa det så var den ute! Niko fick ringa på barnmorskan som blev chockad över hur snabbt det gick, hade den kanske inne i 30 minuter. Det var då dags för att sticka hål på hinnan så att vattnet gick och sätta igång med värkstimulerande dropp.

 

Det gick fort tills värkarna började komma och de blev starkare och starkare och blev svårare att kontrollera. I normala fall så hinner ju kroppen anpassa sig men det hann den inte nu. Jag började starkt fundera på epidural - fast att jag bestämt INTE skulle ha det! Jag fixade det inte kände jag. Vi testade lustgas först men jag mådde bara illa av den och blev yr - delvis för att jag inte ätit nåt och sen var det nog kanske för starkt. Nu börjar allt bli väldigt suddigt för mig och mycket har jag fått fråga Niko eller fått återberättat. Epidural skulle sättas in och dom ringde efter narkosläkaren. Jag minns hur dom sa vad jag skulle göra, jag minns att narkosläkaren kom och presenterade sig - vad han hette vet jag inte alls och hur han såg ut har jag ingen aning om. Vid 15.30 så fick jag epiduralen. Jag låg och var helt väck! Det var helt fantastiskt när det började värka och jag kände hur jag kunde slappna av och möta värkarna på ett annat sätt. I 20 minuter hann jag väl ha full effekt av epiduralen tills jag var tvungen att gå på toa. Toaletten blev min grej, ballongen åkte ur där och denna gång så började det göra ont mellan benen. Barnmorskan funderade väl på om nåt blivit fel med epiduralen eller något men vi skulle avvakta. Sen blev trycket värre och värre och värre. Jag fick nästan panik och visste inte vad jag skulle göra och skrek till Niko att trycka på knappen! In kom dom och sa att jag skulle kontrolleras. Jahapp, jag var öppen 10 cm! Från 3 cm - 10 cm på ca 45 minuter. Nu var det dags för det riktiga - Levis skulle ut!

 

Jag fick testa olika förlossnignsställningar, jag använde lustgas som en galning. Jag skrek, jag trodde jag skulle börja gråta, jag kramade Nikos hand. Hela tiden kände jag både Nikos och barnmorskornas stöd som sa hur duktig jag var - men jag kände mig inte duktig! Här trodde jag att jag skulle klara mig utan epidural och här låg jag och skrek och nästan grät av smärta MED epidural. Men det konstigaste var ju att kroppen visste vad den skulle göra! Jag skulle ha dragkamp med barnmorskorna men jag var för stark och drog nästan omkull dom. Sen kom orden "I nästa värk så kommer han". Då fick jag nästan lite småpanik och började halvt gråta, värken kom och ut kom en liten pojke. Innan jag fick upp honom på bröstet så tog dom ett blodprov från navelsträngen (hade gått med i en studie och sagt att dom fick ta de proverna). När han grät första ggn så började jag gråta. Lilla lillkillen som vägrat komma ut låg nu och väntade på att få komma upp till mig. Det var det mest fantastiska jag varit med om när han kom till mig - lyckan var total. Där var jag med min underbara fantastiska man och vår son - vår son! Det är svårt att förklara hur det kändes och hur känslan var. Alla smärtor var som bortblåsta och jag kände bara ett enormt lyckorus. Niko klippte navelsträngen, han vägdes och mättes och vi fick fika att fira med. Vi ringde hem till våra föräldrar och sa att han nu var här! Namn kunde jag inte komma fram till utan hans namn fick han dan efter. Efter att ha legat och kollat på honom en hel natt så kände jag att det var en liten Levis som var i min famn, en Levis T Mattheos. 

 

Efter förlossningen skulle vi upp på BB men den historian kan vi ta en annan dag :) När jag skriver detta så blir jag alldeles tårögd och kan inte riktigt förstå att han är vår, att det inte är något vi ska lämna tillbaka. Jag säger det som alla mammor säger - detta kan jag absolut göra igen! Belöningen man får är värd all smärta i världen!

 

Vi har ju sagt att vi ska lägga upp varsin berättelse om hur förlossningen gick och timmarna innan/efter. Inläggen kommer läggas upp samtidigt så att vi inte läser varandras och anpassar, men det lär nog bli ganska lika eftersom det har gått en tid och vi har tillsammans berättat historien ett antal gånger redan. Jag har fått såklart fått rätta Rebecca vid ett flertal tillfällen...

 

Vi anlände för kontroll halv 9 på morgonen. Efter att barnet och Rebecca kontrollerats med kablar och grejs så kunde vi konstatera att båda mådde bra. Det tog dock lite tid, krysset ville inte försvinna på apparaten så vi fick nöja oss med ett godkännande från barnmorskorna.

Därefter fick vi träffa den manliga läkaren som fanns på avdelningen. Rebecca var lite obekväm med att det var en man, men det gick bra. Det enda problemet var att han inte hittade livmodertappen, vilket betydde att Rebecca var mycket omogen och kroppen var egentligen inte alls redo för att föda. Däremot var blodtrycket lite högt och det bestämdes ändå att hon skulle sättas igång, och vi blev nedskickade till förlossningen.

 

På förlossningen tog det lite tid, virriga barnmorskor och lite annat, men tillslut kom läkaren. Hon gjorde en undersökning och konstaterade lyckligvis att vi skulle slippa hormonplattan och istället starta med ballong. Detta skulle göra att förlossningen gick snabbare. Dock hade vi ändå förberett oss på att få vara där 2-3 dygn. Därför åkte jag nångång kring detta skedet och parkerade om bilen samt bar ca 10 energidrycker, 5-6 fryspizzor, yatzy, kasta gris, 2 böcker, ett gäng kläder till oss och barn, hygiengrejer, kudde, 2 väskor m.m. Detta gick jag med i strålande solsken en dryg kilometer, med mössa och jacka eftersom vädret i 2-3 veckor varit mulet och regnit. Det var varmt.

 

Detta var dock helt meningslöst, ballongen ploppade ut efter ca 30 min. Då var Rebecca 3 cm öppen. Därefter sattes värkstimulerande dropp och det satte igång direkt. Hon fick epidral, gick på toaletten och så var hon öppen 10 cm. Från 3 till 10 cm tog kanske 45 min. Därefter började krystvärkarna, i ca 20 min. Om jag räknat rätt var det väl ca 6-7 krystvärkar, sen ploppade han ut.

 

Från mitt perspektiv såg jag navelsträngen snurras några varv runt huvudet, sedan togs prov på navelsträngen och därefter kom han upp i famnen på Rebecca. Klockan var 16.44. Det var helt underbart. Han var len, lite blod i håret och han var helt tyst och nyfiken. Det var en sjukt märklig känsla....

 

Innan jag fick hålla honom, 2 timmar senare, så vägdes och mättes han. Rebecca syddes lite och egentligen var det en ganska bisarr stund. Egentligen kommer jag nog inte ihåg så mycket från det, det enda jag har därifrån är en bra känsla. Vi fick iofs få se moderkakan också, var rätt fränt..

 

Vi blev skickade till bb för obligatoriskt 24 timmars stannande efter en överburenhet. Det gav oss ingenting. Det enda var lite sömn, personalbrist, de höll inga tider de lovade (ibland 2-3 timmar sena) och de hade ingen koll på oss. Så, när 24 timmar hade gått ville vi fort därifrån. Glädjepunkten där var att vi träffade ett mycket trevligt par från föräldragruppen som hade fått en liten dotter dagen innan oss.

 

Så, det var min. Insåg halvvägs in i inlägget att det kunde skrivas en halv roman kring detta och därför blir den lite avhuggen. Istället väljer jag att lämna den delen av början på Levis liv och fokusera på det fantastiska vi har framför oss. Då han är så lättröstlig, snäll, duktig och helt frisk på alla sätt så är det märkligt att jag ändå känner en viss trötthet, och där är anledningen till dålig uppdatering. Jag får sova nätterna igenom, men adrenalinpåslaget under förlossningen tar ut sin rätt nu.

 

Så avslutningsvis. Allt gick helt perfekt med tanke på omständigheterna. Som min far sa: "Så länge du kommer hem med Rebecca och barnet så är det bra".

 

Touch And Go

//Saint Nikolaus

Levis (uttalas som det stavas) blir namnet på nytillskottet, 3770 g tung och 53 cm lång. Han är helt fantastisk med stora mörka ögon som han hela tiden vill ha öppna och spana runt vad som händer. Vi kom hem från BB igårkväll och har sen dess bara myst! Många tycker att han är en liten mini-Niko!

En nykläckt Levis!