Vi har ju sagt att vi ska lägga upp varsin berättelse om hur förlossningen gick och timmarna innan/efter. Inläggen kommer läggas upp samtidigt så att vi inte läser varandras och anpassar, men det lär nog bli ganska lika eftersom det har gått en tid och vi har tillsammans berättat historien ett antal gånger redan. Jag har fått såklart fått rätta Rebecca vid ett flertal tillfällen...

 

Vi anlände för kontroll halv 9 på morgonen. Efter att barnet och Rebecca kontrollerats med kablar och grejs så kunde vi konstatera att båda mådde bra. Det tog dock lite tid, krysset ville inte försvinna på apparaten så vi fick nöja oss med ett godkännande från barnmorskorna.

Därefter fick vi träffa den manliga läkaren som fanns på avdelningen. Rebecca var lite obekväm med att det var en man, men det gick bra. Det enda problemet var att han inte hittade livmodertappen, vilket betydde att Rebecca var mycket omogen och kroppen var egentligen inte alls redo för att föda. Däremot var blodtrycket lite högt och det bestämdes ändå att hon skulle sättas igång, och vi blev nedskickade till förlossningen.

 

På förlossningen tog det lite tid, virriga barnmorskor och lite annat, men tillslut kom läkaren. Hon gjorde en undersökning och konstaterade lyckligvis att vi skulle slippa hormonplattan och istället starta med ballong. Detta skulle göra att förlossningen gick snabbare. Dock hade vi ändå förberett oss på att få vara där 2-3 dygn. Därför åkte jag nångång kring detta skedet och parkerade om bilen samt bar ca 10 energidrycker, 5-6 fryspizzor, yatzy, kasta gris, 2 böcker, ett gäng kläder till oss och barn, hygiengrejer, kudde, 2 väskor m.m. Detta gick jag med i strålande solsken en dryg kilometer, med mössa och jacka eftersom vädret i 2-3 veckor varit mulet och regnit. Det var varmt.

 

Detta var dock helt meningslöst, ballongen ploppade ut efter ca 30 min. Då var Rebecca 3 cm öppen. Därefter sattes värkstimulerande dropp och det satte igång direkt. Hon fick epidral, gick på toaletten och så var hon öppen 10 cm. Från 3 till 10 cm tog kanske 45 min. Därefter började krystvärkarna, i ca 20 min. Om jag räknat rätt var det väl ca 6-7 krystvärkar, sen ploppade han ut.

 

Från mitt perspektiv såg jag navelsträngen snurras några varv runt huvudet, sedan togs prov på navelsträngen och därefter kom han upp i famnen på Rebecca. Klockan var 16.44. Det var helt underbart. Han var len, lite blod i håret och han var helt tyst och nyfiken. Det var en sjukt märklig känsla....

 

Innan jag fick hålla honom, 2 timmar senare, så vägdes och mättes han. Rebecca syddes lite och egentligen var det en ganska bisarr stund. Egentligen kommer jag nog inte ihåg så mycket från det, det enda jag har därifrån är en bra känsla. Vi fick iofs få se moderkakan också, var rätt fränt..

 

Vi blev skickade till bb för obligatoriskt 24 timmars stannande efter en överburenhet. Det gav oss ingenting. Det enda var lite sömn, personalbrist, de höll inga tider de lovade (ibland 2-3 timmar sena) och de hade ingen koll på oss. Så, när 24 timmar hade gått ville vi fort därifrån. Glädjepunkten där var att vi träffade ett mycket trevligt par från föräldragruppen som hade fått en liten dotter dagen innan oss.

 

Så, det var min. Insåg halvvägs in i inlägget att det kunde skrivas en halv roman kring detta och därför blir den lite avhuggen. Istället väljer jag att lämna den delen av början på Levis liv och fokusera på det fantastiska vi har framför oss. Då han är så lättröstlig, snäll, duktig och helt frisk på alla sätt så är det märkligt att jag ändå känner en viss trötthet, och där är anledningen till dålig uppdatering. Jag får sova nätterna igenom, men adrenalinpåslaget under förlossningen tar ut sin rätt nu.

 

Så avslutningsvis. Allt gick helt perfekt med tanke på omständigheterna. Som min far sa: "Så länge du kommer hem med Rebecca och barnet så är det bra".

 

Touch And Go

//Saint Nikolaus