Som Rebecca ska jag också gnälla lite över våran dåliga uppdatering. På resande fot blir det lätt att man prioriterar bort datatid och mobiluppdateringar har ni märkt hör till en av mina svagare sidor. Så, där kom ursäkten så kan vi gå vidare till viktigare saker.

 

Först ska jag börja att säga att det var en helt fantastisk resa till Piteå. Fick träffa många fina vänner, Clas, Jonas, Danne, Cissi, Arvid, Hanna, Micke, och en hel drös fler samt nya bekanskaper på ett dop. Nästintill hela tjocka släkten fick en chans att säga hej och krama LillLevis. Även min fina släkt på min fars sida fick skypa lite och öva honom på grekiskan. Och sen min mor och far och bror som var till stor hjälp, inte bara med ungen men också så att jag och Rebecca fick lite kvalitetstid. Najs.

 

Så, under den tid nu som gått utan uppdateringar har jag funderat mycket på vad jag vill trycka ut i den stora världen av pixlar. Då det mesta är självklart, jag är lycklig, jag mår bra, det är fantastiskt och så vidare känner jag att jag vill skriva om något annat. Men sen när jag funderar på det inser jag att egentligen händer inte så mycket eftersom allt är helt perfekt med honom. Ni som sett Solsidan kommer kanske ihåg ett avsnitt från när dom är på ultraljud och det enda Felix Herngren hör är "Han är helt perfekt, världens finaste o.s.v". Det är min verklighet nu då han sover på nätterna, knappt skriker, växer fort och starkt, är tidig med det mesta och det finns inget alls att klaga på. Det enda, och det här är verkligen en true story bro, det är att det är lite jobbigt att säga de här sakerna till folk. Man skäms nästan lite... Det är snarare normalt att det är något som är lite galet som gör det lite jobbigt eller kämpigt, men vi kan bara säga att allt bara är bra. Man måste dock gardera sig varje gång så att folk inte misstolkar heller, vi vet att det kan ändras när som helst, och därför njuter vi nu. Men för tillfället är det bara bra.

 

En sak däremot som jag funnit lite lustigt och som jag inte kommer undan är alla klyschor. "Men oj, spydde han ner dig? Det är bara bra", "Hör du vad han kan, men att han skiter ner sig i din famn det är bara för att han känner sig trygg", "Titta vad duktig han är" (till allt han gör, blundar, tittar, vrider huvvet, håller upp huvvet o.s.v), "Hörde du, han sa Pappa", samt alla skratt vid alla tillfällen han ens piper, fiser, rapar, spyr, sover, ler, skallar en haka, slår sig själv i ansiktet med mera.

Jag trodde inte jag skulle bli en sån far, men jag gillar det på något sätt. Det hör till och går inte att förhindra. Det mest intressanta är dock att jag och Rebecca har sagt och gjort dessa saker hundratals gånger, men likväl när vi är ensamma hemma fortsätter samma klyschor gång efter gång trots att vi slitit ut de till oändlighet.

Ja, jag tyckte det var ganska lustigt.

 

Jag ska inte lova att jag ska uppdatera snabbare nästa gång. Vi blir bortresta ca en vecka från imorgon till Levis mormor och morfar så jag lär nog inte uppdatera alls förrän efter. Men man vet aldrig... Men troligtvis inte..

 

Hejs

 

Touch And Go

//Saint Nikolaus