Jaha... Och nu då?

 

Levis blir idag 2 veckor gammal/ung. Tiden har gått riktigt fort, främst kanske för att jag varit ledig och kommit in i slörutiner där jag i princip inte gör något alls. Vi har haft besök från mor och farföräldrar, farbror och moster under tiden, vilket såklart har gjort dagarna mer intressanta och kanske snabbat på tiden lite. Nu har jag påbörjat min intensiva jobbperiod på 8 dagars arbete, det är ungefär det jag kommer jobba i sommar innan jag går på mina vanliga helger under terminen. Jag har givetvis jobbat innan han kom och en helg här eller där, men sommaren bara sprang förbi, allt detta på grund av att han kom 2 veckor senare än tänkt/beräknat.

 

Så då är det det här med att vara förälder. Alla vill såklart höra att det är fantastiskt, underbart, det bästa som hänt och hela den faderullan. Saken är att det är klart det är det. De stunder som han ligger nyfiket och stirrar en rakt i ögonen inser man vilket mirakel det är, de 10 minuter åt gången han faktiskt gör det innan han inser att man inte är så jäkla intressant utan att det faktiskt finns roligare saker att titta på. Men stor del av tiden, och det här är enbart från min sida, är det inte så jäkla mycket som händer...

 

Han är för det mesta tyst, sover och äter, han gör sina behov så ibland är det lite action med blöjbyten och det kan spetsas till med att han faktiskt kissar precis då man tar av blöjan och det blir en skrattkaskad likt många dåliga komedier. Sen väntar man på nästa gång det blir något liknande. Jag har på allvar inte ändrat mina rutiner i princip någonting. Jo, en sak, jag somnar "direkt" jag lägger mig. De som känner mig vet att jag kan ha stora svårigheter att somna på nätterna (jag sover alltid som en gud när jag somnar) men nu har jag börjat kunna somna ganska fort, vilket också leder till att jag är piggare och vaknar tidigare. MEN detta betyder inte klockan 6 på morgonen, jag sover till mellan 10-12 varje dag. Inte helt fy skam.

 

Och då jag väl försöker mig på att hotta upp tillvaron med Levis och hänga lite med han är det inte sällan han börjar grina illa och säga ifrån. Det är här det är lite trist att vara "partnern" i förhållandet. Vi vet att det i 19 av 20 fall fungerar med att han får lite mat, så det finns ingen anledning för mig att bära runt på ett skrikande barn utan jag kastar lätt över honom till Rebecca så blir han tyst. Så att känna sig hjälpsam och viktig för Levis, det är svårt...

 

Givetvis kommer mycket ändras och jag vet varför situationen är som den är, men att jag känner mig mer som en service-robot åt Rebecca istället för en pappa just nu förvånar mig en aning. Jag får njuta av de fantastiska 10 minuters perioderna jag får här innan jag försvinner iväg på nästa jobbpass.

 

Touch And Go

Saint Nikolaus