Jag har insett en sak. Jag tror att jag har inbillat mig själv att det inte är så tungt nu i slutet som det verkligen är. Det är tungt så in i helvete! Känns som minsta lilla rörelse jag gör är tung och smärtsam men jag försöker bita ihop. Nu börjar jag på ett annat sätt längta tills han är här och då menar jag verkligen längta. Jag är trött och tjock och det känns som att jag har en vattenmelon mellan benen. Jag brukar inte vara den som klagar men nu kan jag inte göra nåt annat. Jag har svårt att somna, jag vaknar hela tiden, jag springer på toa många många ggr/natt, jag är oftast hungrig och så fortsätter det. Men tills fredag ska jag väl klara av att knipa?

Jag vill även säga att min kära make är så jävla bra och lämnade idag in hans uppsats för opponering! Det kanske är därför jag börjat slappna av och börjar känna av allt? Nu är det ett steg kvar för honom vilket är opponering på fredag! Sen kan jag slappna av på riktigt.

Nu ska jag vila! Adjö!