Att jag har en fantastisk underbar make råder det inga tvivel om. Men hur lyckades en småländsk tjej träffa en norrländsk pojke? Lätt, jag pluggade i Gävle och han i Uppsala... Kanske inte så lätt va? För att göra en snart 4 årig historia kort så började det såhär...

Jag skulle åka och hälsa på en vän som flyttat till Uppsala och vi skulle festa lite. Fick höra att en norrländsk halvgrekisk kille med långt efternamn som var väldigt punktlig av sig skulle komma dit. (Det bör även tilläggas att min drömkille skulle ha mörkt hår, skäggstubb, passa i mössa och ha pianofingrar). Vi 18 klev det en Niko innanför dörren. Jag tänkte inte mer än att han såg bra ut men vi pratade lite under kvällen och när det var dags att sova så erbjöd han mig en kudde :) Dagen efter när jag skulle åka så frågade han om han fick en hejdåkram och det fick han :) Han addade mig på facebook och sedan msn och vi pratade timmar, då menar jag verkligen TIMMAR! Vi kunde sitta hela nätter och bara prata och sedan webcama! Vi bytte nummer och gick sedan över till att prata i telefon. Det var svårt att slita sig från datorn och telefon faktiskt!

Jag åkte ännu en gång till Uppsala för att fira Halloween. Och under den helgen kom första pussen :) Då började jag verkligen tycka om den mannen! Han kom och hälsade på mig i Gävle sen en vacker dag efter att ha kollat på Sune och Bert en hel helg så frågade han faktiskt chans på mig :) Jag svarade "kan du väl få". Så var vi där, en norrlänning och en smålänning föll för varandra.

Vad har hänt sen under dom åren? Ja mycket. En helt vanlig fredag så gick han ner på knä och frågade om jag ville förlova mig med honom. Hamnade i chock och kunde inte prata och det tog lång tid innan jag kunde ringa och berätta det för min familj :) Sen så har vi den hittills största dagen i vårt liv, vi blev man och hustru! 13 augusti 2011 kl 15.30 så ringde klockorna i Helga Trefaldighetskyrka och vi två blev en, herr & fru Mattheos! Snart därefter fick vi även reda på att vi två skulle bli tre och senare att det var en pojke vi skulle få :)

Nu sitter jag här, snart 4 år senare och är fortfarande lika lycklig som dagen han frågade chans på mig. Jag är så glad över mitt liv och snart kommer det bli ännu bättre. Jag känner mig så trygg med Niko och han får mig lugn och att må bra. Han tycker om mig trots att jag ibland är så korkad och klumpig. Och den som orkar stå ut med mig när jag är som värst är värd att behålla :) Just nu tycker han nog om mig mer än innan då jag (äntligen) är mörkhårig igen!

Detta blev ett väldigt långt inlägg men nu vet ni. Jag avslutar allt med ett litet bildkollage med bilder på mig och min älskade make! Jag älskar dig Niko, nu och för alltid!