Som norrlänning så "vill man va sä själv för en litn stund" och jag tenderar att vilja vara det ganska mycket. Tyvärr, i det och förmodligen endast det anseendet, så har min tillvaro ändrats en aning sen dess. Från början ströks all form av sitta själv i soffan och se fotboll i lugn och ro. Sedan började onlinespelen vilket störde min egentid vid datorn. Katterna har tagit bort min funderar stund på toan, då de tenderar att vilja spendera sin tid i samma rum som mig så måste även den dörren stundtals öppnas och stängas. Det säger sig självt att duscha ifred inte längre är ett alternativ. Så, då jag får spendera min ytterst sparsamma egentid för mig själv, så funderar jag rätt mycket på vett och ovett. Och för mindre än 15 minuter sedan skapade jag mig denna funderarstund och det måste såklart bloggas om. För onekligen så hör egentid samman med snart föräldertid...

Och det var där mina funderingar började och det var där panik, skräck och uppgivenhet dök upp.

Oavsett vilka känslor jag har haft för det här med att bli pappa så har jag alltid landat i att det känns bra. Det är vägen dit som har varit stundtals skräckinjagande. Jag började tänka på att egentligen så är det inget märkligt om jag imorgon skulle vara stolt far. Och händer det, då är allt det där som man hela tiden skjutit framför sig verkligt. Då är det på riktigt så att mitt liv kommer förändras över en natt.

Och det är verkligen vad alla säger. Och det är precis vad jag är inställd på. Men sen säger också alla att man kan aldrig veta vad som händer och hur det känns. Och det är preciiis vad jag är inställd på, att inte veta. Men alla kommer med så fina tips och råd, men garanterar sig med att "Det behöver inte bli så för er". Så jag gör precis så, jag tar åt mig av tipsen och stoppar dom i en låda för att kanske, OM det behövs just i mitt fall, så tar jag fram dom, för att egentligen så är det precis vad alla säger, "det behöver inte bli så för er."

Och när folk frågar hur det känns, vad jag ser fram emot, så svarar jag såklart "Det känns bra, det ska bli roligt och fantastiskt, det ska bli underbart och det är ju, förmodligen eftersom jag inte vet än, det bästa som kan hända i ens liv" och sen tillägger jag också det att "jag vet ju inte alls, eftersom det är olika för alla". För att gör jag inte det, då kommer folk påpeka att "det tror du bara" och skratta på ett låtsas hånfullt sätt som ändå är hånfullt. Och säger jag att jag är rädd och nervös, att jag inte vill det här och att jag tror att det blir tråkigt och att jag förmodligen kommer tycka barnet är fult från början, då kommer folk ifrågasätta min förmåga att bli förälder, men de kommer tillägga att "Du vet ju inte än, för det är ju olika och det är inte ovanligt" trots att ingen någonsin säger så, för det vore ju dumt.

Och då landar man i att kanske någonstans ljuga för sig själv. Jag är nog livrädd men får inte tillåta mig det för att det vore dumt, och jag är inte dum och ekvationen blir då att jag ser fram emot det här. Men fortfarande, hur ska jag veta, då det är olika för alla?

Så föräldraträffarna, då vi alla satt och alla såg fram emot att bli föräldrar och alla sa precis det dom visste att barnmorskan och de övriga där skulle vilja höra. Och jag, pappan, fick lära mig att jag ska vara trygg, massera, ska vara lugn och finnas där. Jag ska vara klippan mot vinden som står emot och står kvar. Svajar jag, då visar jag osäkerhet och otrygghet, och detta är en miljö ett barn inte får växa upp i, inte ens vara i magen under sådana förhållanden, för barnet kommer att känna av det och växa upp och bli precis som pappa, osäker och otrygg. Så det går inte.

Barnmorskan, där har vi experten. Hon vet allt om barn i mage, barn utanför mage, vuxna barn, barnsliga vuxna och barn som är vuxna nog att ha barn. Hon kan all forskning, all praktik och all teori. Hon kan vända ett barn i magen med sina bara händer och kan med en linjal avgöra hur många veckor du varit gravid. Det är hon du ska lyssna på och vända dig till om du har ont, mår bra, är rädd, är pissnödig, blöder eller inte blöder o.s.v.
Det barnmorskan säger är lag.

Barnmorskan säger att "man vet aldrig hur det blir för er, varje fall är unikt".

Jag placerar mig i den kategorin och jag säger det till alla och därför är jag experten. Men då jag funderar och då jag börjar tänka på vad det innebär, då blir jag rädd och känner mig liten som en myra och tror direkt, och det är ju det värsta man kan tänka, "misstänker jag eftersom jag inte vet och har barns själv", att jag kommer bli en dålig far. "Men man vet ju inte".

Som jag sa tidigt i inlägget, jag landar i att det känns bra, det ska bli kul och jag ser framemot det. Och ja, jag tycker verkligen så, men vem skulle eller får säga något annat?

Ber om ursäkt för långt och förvirrande inlägg. Som sagt, när jag får min funderarstund funderar jag mycket.

Over and out!

//Saint Nikolaus