Att få vardagen att funka...

Jag har börjat förstå varför folk tidigare (nu finns det ingen såklart som skulle säga så till mig) påpekade att man  skulle hålla sig ifrån att bli gravid när man studerar. Jag tycker inte på något sätt att det är sämre eller bättre att få barn vid någon tidpunkt egentligen, inget säger att det kommer bli dåligt för varken föräldrar eller barn, men däremot kan det bli lite tuffare för de inblandade vid olika perioder kan jag tänka mig.

Det finns så många aspekter som spelar in. Allt från de ekonomiska, sociala och egna intressen som alla blir drabbade. Jag tänkte ta och rada upp dessa utefter min position och för att det inte ska bli en cybervärldens klagomur här vill jag poängtera att det finns en poäng med mitt klagande i slutet av inlägget.

De ekonomiska blir såklart påverkat på flera plan. Från de minsta saker som att bilen används lite mer leder till lite mer bensinpengar, tvätt och slitage. Med sjukskrivningar och att jag tar csn och jobbar torsdag-söndag varannan helg dras det inte in enorma summor till familjens skattkista. Till de stora kostnadsbovarna där barnet som produkt kostar att äga - tuggleksaker till bärsele and what not. Och då har vi inte ens kommit in i den tunga fasen då barnet faktiskt existerar och bestämmer sig för att inte vilja använda något av de vi kostat på oss utan bara allt annat som vi måste köpa nytt.

De sociala problemen finner sig också på en liten och en stor skala. Det kan vara struntsaker som att jag verkligen inte kan skippa jobb en fredagkväll för att umgås med vänner, då de ekonomiska problemen skulle bli större. Det kan även vara stora saker som att weekendresor, längre resor, besök till västervik och piteå blir bara allmänt bökiga och avancerade att göra. De blir inte uteslutna, men en aning mer ansträngande.

De saker som berör eget intresse blandar in egentligen alla andra problem i hela världen. Saker som att ständigt ha en press på sig att prestera i skolan och alltid närvara på jobbet (som i andra fall kan ha gått att valt bort då skola bör vara prioriteten) blir rätt påfrestande. Att inte kunna åka och hälsa på släkt och vänner pga både en viss matthet och kostnadsfråga suger och att veta att den där fredagkvällen blev så aprolig att ingen kommer glömma den, förutom jag som inte kunde vara med, är trist.

Det finns tre delar som tillsammans gör att problemen och besvären glöms bort största delen av tiden och här kommer jag till själva syftet med inlägget och det som faktiskt betyder något.

Det första är vänner som alltid ställer upp. Allt ifrån att bara finnas den där onsdagseftermiddagen istället för fredagskvällen till att vara kattvakt eller finnas i telefonen de korta tider som jag faktiskt har tid. Vänner som följer med och gör saker då tristessen som kan infinna sig av att vara utmattad betyder oerhört mycket.

Det andra är familjerna. Vi ska snart bli en liten egen kärnfamilj och vi bor långt från bådas ursprungsfamiljer men utan de hade vi haft det så oerhört mycket svårare att det i mitt fall inte går att se ett scenario med graviditet utan de. Allt från ekonomiska saker som har underlättat enormt till de sociala där man vet att en resa är värd hundra gånger hundra mil att göra för väl där glöms resan bort och ett enormt välkomnande finns. Att de gör allt för att underlätta och göra det möjligt för oss att både ha en fin graviditet men också en fantastisk framtid för ungen är ovärderligt för oss bortskämda.

Den tredje saken är Rebecca. Trots alla krämpor som hon dras med som har fått henne att må dåligt psykiskt och fysiskt så orkar hon med när jag hade gett upp för längesen. Jag är helt övertygad om att jag klagar mer än henne och att jag är den som får graviditeten att kännas jobbig. Hon gör allt för att jag ska må bra när det bör vara tvärtom. Trista och usla göranden som räkningar, ringa runt till myndigheter och bajstråkiga saker har hon helt tagit över. Hon lagar mat och diskar och städar då jag är borta mesta delen av de ljusa stunderna på dagarna. För att inte trampa gravida, blivande gravida eller mammor på tårna så skulle jag aldrig stå ut med någon annan än Rebecca, och antagligen skulle ingen annan stå ut med mig heller under en graviditet. Så trots allt jag skrivit om hennes mindre charmiga egenskaper under graviditeten så är hon helt enkelt fantastisk och hjälper mig på alla tänkbara sätt.

De tre sakerna gör att de tre andra inte känns så viktiga att lägga energi på. Oavsett vad någon säger så kommer jag uppfatta en graviditet som jobbig, seg, tröttsam och utmattande. Många stunder är det fint och vackert, men efter man fått den första kicken är det en väntan utan dess like på belöningen. Det känns dock tungt att höra att min gode vän Arvid ska vara pappaledig i höst i 7 månader och jag vet att jag inte kommer kunna ta mycket mer än 3 veckor, men ändå. Det är den största delen av att få barn under studietiden, du kan inte ta pappaledigt på helger och du kan inte ta pappaledigt från skolan, å andra sidan jobbar/pluggar jag oftast inte 7-4.

Nog om det, och oklart blev det säkert. Och alldeles för långt. Och ganska trist misstänker jag. Men, jag måste väl vara ärlig med mig själv och utelämna mitt liv i den stora världen av pixlar, så här har ni fått lite tankar.
Men ja ä int bitter!

Touch And Go
//Saint Nikolaus