Tänk er tillbaka till eran bästa nyårsafton. Sista December, familjen och vännerna är samlade och det är en minut kvar till tolvslaget. Förväntningarna börjar stiga, ni tar på er eran stora varma dunjackor med pälsar som täcker halva synen. Ni knyter skorna som aldrig verkar vilja bli knutna. Ni tror att minuten snart har gått och att ni missat festen utomhus, men egentligen har minuten knappt börjat. Ni vet att det här, det kommer bli den bästa nyårsnatten någonsin. Ni vet vem ni ska pussa, vems glas ni ska skåla, vems brevlåda ni ska spränga och ni vet också att det här är ett tillfälle ni aldrig kommer glömma. Siste man/kvinna i rummet slår på högsta volym på tv:n och öppnar fönstret på glänt så att ni ska höra nedräkningen.

Ni kliver ut i den mörka natten. Under kvällen har ni både glömt att det är fördjävla kallt sista December, men också att klänningar och tunna kavajer inte värmer mycket. Men vad gör det, snart är det nytt år, nya löften och skandaler som det kan skvallras om under morgondagen. Livet är på många sätt helt underbart och att stå och frysa en stund gör ingenting.

Den som införskaffat raketerna plockar stolt fram kvarterets, om inte stadens eller kanske Sveriges största bomb. Efter en veckas spaningar på alla grannars "investeringar" har denna person givetvis både köpt alla deras raketer tillsammans samt specialbeställt det vackraste, största och det mest magnifika sjabraket ni någonsin sett. Alla tittar intensivt efter denna kalasstora sak som innehåller det vackraste som världen kan skåda. Himlen fylls av ett under av färger, ljud och öppnar upp det nya fantastiska året. När denna bomb brinner av vet ni att nu, nu börjar det verkliga livet.

Kylan smyger sig på, det var kanske inte en minut utan tio minuter till nedräkningen. Kylan biter sig fast, ni står och stampar och lyssnar intensivt. Vad kan ni göra? Det är bara vänta, ingen går in. Ni håller i de kalla glasen med halvdyrt moserande vin som ni inte ens får fylla era bukar med för att värma er. Ni börjar smått irritera er på folket som står och gör precis samma sak som du, på personen som står och fipplar med tändaren, tändstickorna, tändpinnen eller vad fan det är. Ni börjar tänka att nu fan får han tända så ni får gå in.

Men då, då börjar nedräkningen och allt dåligt är bortglömt. Kylan försvinner, endorfinerna och adrenalinet sprider sig i kroppen. Ni tittar på eran andra hälft, vännens moserande och grannens brevlåda och ler. Vilken fantastisk kväll det varit och kommer fortsätta bli. Fem sekunder kvar nu, tiden går så långsamt. Himlen börjar fyllas med fjuttiga fula små bling på himmelen. Stackare som inte kunnat  hålla sig. Snart får de se på himlens och världens vackraste skapelse, delad med vänner och familj.

Människan med stickan lyckas efter ett tiotals försök att få eld på stubinen. Himlen är full av ljus och decembernatten lyses upp av fantastiska skapelser, men den som snart avfyras är det vackraste av de alla. Ni har redan glömt att skåla trots att tolvslaget är förbi. Ni väntar på kvällens höjdpunkt. Stubinen brinner. Det går såå långsamt nu, alla tar automatiskt ett par steg bakåt trots att ni har säkerhetsavståndet redan. Folk börjar redan titta uppåt för att inte missa något. Då ser ni... Stubinen försvinner in i bomben, och det börjar pysa och ryka. Den stora besvikelsen som uppstår när ni inser att det är ett löst skott. En nitlott. Hjärtat sjunker, glasen sänks, huvuden stirrar ner i snön. Grannjävelns fjuttraket från Indien går till och med upp i himlen och fast ni inte tittar vet ni att den är vacker, men eran, den hade tagit priset.

Först nu inser ni att ni räknat ner. Och istället börjar ni räkna upp. 10. 20 eller 30 minuter innan ni ens får gå fram till det där jävla äcklet som förstörde kvällen. Vem vill gå fram till en glödande bomb på 5 kg krut? Folk skålar lite halvtaffligt, brevlådan ser inte så inbjudande ut, kanske skjuter en raket i grannens fönster i stället och eran andra hälft får en utskällning för att jackan som han/hon köpt är förjävla kall. Folk går in. Några stannar fem minuter men för att inte förfrysa fötterna måste de också snart gå in.

Du står kvar där och funderar på hur du kan dräpa alla eftersläntare som nu skjuter upp sina raketer. Det är vackert, men den här hade ändå tagit priset. Du går sakta in igen och fortsätter räkna uppåt. Snart, snart kanske den brinner av, men hoppas bara att alla får se den.






Slutsats:
Det är precis så här det känns. Med modifieringar och halvsanningar. Men metaforerna är många och lika intetsägande, men ville på något sätt att ni ska förstå hur jävla trist det är att gå och vänta. Förhoppningsvis förstår ni en del av vad jag menar.
Det suger!
Nu ska jag på jobb...


Touch And Go
//Saint Nikolaus