Att vara gravid är inte bara underbart och hemskt med alla krämpor det är också jobbigt när man oroar sig för typ minsta lilla sak!

Jag har alltid velat ha barn men ändå har oron funnits över att man kanske inte kan bli gravid. Så blev jag gravid och då var man som ett nervsammanbrott första tiden och oroad för att få missfall. Sedan var man orolig för att ultraljudet inte skulle se bra ut, att hjärtat/hjärna inte såg ut som det skulle, ja vilken komplikation som helst. Då min moderkaka ligger i framvägg så var man orolig för att inte känna sparkar och därför inte veta om något står fel till. Och nu när jag kommit så långt i graviditeten oroar jag mig för att pojken ska födas för tidigt, att det ska uppstå någon komplikation under födseln. När barnet är född lär man väl oroa sig för att han inte äter som han ska, att han inte andas, att han gör illa sig osv.

Men trots denna oro får jag tänka såhär:
- Jag ÄR gravid
- Jag har INTE fått missfall
- Allt har hittills sett BRA ut på ultraljud och 3D ultraljudet visade en solklar kille
- Jag HAR känt sparkar som bara den, nu mer rörelser som rullar i magen

Jag har dock min underbara Niko som får mig ner på jorden och får mig att tänka bortom oron. Vi ska faktiskt få ett barn snart, en son, en fantastisk underbar son. Vad mer finns det att tänka på? Jag är så lycklig! Jag har allt jag kan önska mig, en underbar man, två knäppa katter, en fantastisk familj och släkt (både på min och Nikos sida) och en bebis i magen! Det jag egentligen oroar mig över nu är att jag (ursäkta informationen) ska kissa på mig då det är sånt tryck ibland!